Hej. Det är jag. Penni.
Jag är 11 år. Det är typ pensionär i hundår – men mentalt? Fortfarande 3 och redo för godis.
Men en dag började något kännas… fel. Inte “jag vill inte gå ut i regnet”-fel. Utan mer “något är riktigt knas i systemet”-fel.
Det började tyst
Jag blev trött. Inte vanlig mys-trött. Sådär konstigt tung i kroppen. Jag slickade mig mer än vanligt.
Jag kände mig… ledsen. Du vet när matte tittar på en och säger:
“Men lilla gumman, vad är det?”
Hon såg det i mitt ansikte. Husse också. Vi hundar säger mycket med blicken. När glädjen försvinner ur ögonen – då är det inte drama. Då är det allvar.
Telefonen sa “det ser okej ut”
Mina människor ringde vården.
“Hon ser okej ut”, sa de.
“Svårt att bedöma över telefon.”
Det är sant. Man kan inte känna hur det känns inuti via en skärm. Och livmoderinflammation – eller pyometra som det kallas – kan vara lömsk. Den smyger.
Det kan börja med:
- Trötthet
- Ökad törst
- Slickande
- Nedstämdhet
- Ibland flytningar
Men ibland syns knappt något alls. Bara en förändrad blick.
Och jag hade den blicken.
Det blev akut
Husse och matte ringde vår lokala veterinär. Hon tittade på mig och plötsligt blev allt… snabbare.
“Åk in till djursjukhuset. Nu.”
På sjukhuset tog de blodprov. Jag hörde ord som:
“Infektion.” “Värdena är höga.” “Akut operation.”
Livmoderinflammation hos äldre tikar kan bli livshotande snabbt. Livmodern fylls med var. Kroppen förgiftas inifrån. Det är inget man “avvaktar”.
Det är operera – eller riskera att förlora oss.
Frågan ingen vill få
De frågade mina människor:
“Vad gör vi om hon får hjärtstopp?”
Den frågan är brutal. Det är där etik, kärlek och rädsla kolliderar.
Ska man göra allt? När är det för mycket? När är det rätt att kämpa?
Mina människor sa:
“Gör allt ni kan.”
Inte för att de är egoister. Utan för att de älskar mig. Och jag?
Jag ville leva. Inte för min skull.
För deras.
De skickades hem
Jag fick stanna. De fick åka hem. De grät.
Det vet jag.
Men jag låg där och tänkte:
“Jag ska fixa det här. Jag är inte klar med mina människor än.”
Operationen innebar att de tog bort livmodern. Det är en vanlig operation – när den görs i tid. Men när infektionen redan är igång kan kroppen vara svag.
Det är därför det är så viktigt att reagera tidigt.
Vad jag vill att ni ska veta
Om din tik är:
- Ovanligt trött
- Slickar sig mer
- Dricker mer
- Har konstigt beteende
- Ser ledsen ut i blicken
Ring. Och om magkänslan säger “nej, något är fel” – åk in.
Det är bättre att vara den jobbiga hundföräldern än den som önskar att man åkt in tidigare. Livmoderinflammation drabbar ofta äldre, okastrerade tikar. Risken ökar efter varje löp. Det är inte överdrivet att ta det på allvar.
Det är ansvar.
Och nu då?
Nu ligger jag hemma.
Lite trött. Lite rakad på magen (inte mitt bästa modeögonblick). Men jag lever.
Och när jag ser mina människor le igen – då vet jag varför jag kämpade.
Vi hundar är enkla så.
Vi vill bara att våra människor ska vara glada.
Och ibland…
måste vi vara modiga för att få se det där leendet igen. 🐾
Nu är det så att det återstår ca 10 dagar av återhämtning… jag får inte hoppa eller leka som jag vanligtvis brukar… jag vill men husse och matte stoppar mig då de fick instruktioner om det. Agh… jag får väl skärpa mig bara i några dagar till.
Att driva en butik som vovvo.se har sina fördelar.
/ Penni